Igår skrev jag om den ångest jag kände efter att ha läst i Baumans bok Det individualiserade samhället. Nu har den ångest lagt sig lite men mina tankar fortsätter att sprudla. Idag handlar de om trygghet. Ja, för att knyta an till det jag skrev igår, pratade Bauman om att det är på grund av den otryggheten som vi känner i det allt mer individualiserade samhället som människor mår dåligt. Det är avsaknaden av strukturen i samhället som gör oss otrygga, egoistiska och rädda. Om nu vi är på väg till ett allt mer flytande samhälle så som Bauman förutspår, tenderar nog människan att bli en sådan. Tragiskt kan jag tycka. Men det finns hopp hos mig ändå.
Dagens samtalsämne vid frukostbordet tillsammans med min sambo var trygghet. Genom att ta ansvar för sitt eget liv och ser till att varje individ får någon slags trygghet i tillvaron kan vi komma långt. Genom bekräftelse av andra skapar vi trygghet hos oss själva. Jag vet att så ser inte verkligheten ut idag för många. Tyvärr är det många som får bekräftelse i en grupp som inte alltid är sund. Blir man inte bekräftad av sina signifikanta andra (i många fall finns det inga signifikanta andra), söker man bekräftelse någon annanstans Kanske i de olika subkulturer som har bildats runt omkring och utanför samhället.
Det finns många människor som mår dåligt i dagens samhälle, det av många olika anledningar. Det kan vara arbetslöshet, stress, depression eller av ekonomiska skäl, oftast är det nog en blandning av dessa faktorer. Har man varit i en sådan situation länge tenderar man att hamna i utanförskap. Den enskilde individen känner sig otillräcklig, hopplös och deprimerad och har ingen kontroll över situationen längre. Denna tillvaron skapar otrygghet. De här människorna kanske också i värsta fall är föräldrar. Jag säger i värsta fall därför att det innebär att deras barn får leva med denna grymma verklighet dag in och dag ut. Det vill säga, otryggheten för dessa barn är deras sociala verklighet. Om vi tänker lite längre i den tanken, reproduceras denna otrygghet i det stora hela. Inte konstigt att kriminaliteten och missbruk av olika slag bara ökar och ökar. Så i det stora hela kanske Bauman hade rätt trots allt!?
Jag har inga enkla eller mirakulösa lösningar för detta problem. Men om vi som enskilda individer börjar se efter vår egen situation först och främst, kanske vi kan vara med och skapa den tryggheten som många av oss saknar. Vilket i längden bidrar till bättre, empatiska, välmående samhällsmedborgare. Jag tror att förändringen måste ske inom oss först. Detta måste nog ske genom att ändra på våra tankar kring vår situation. Släng bort alla negativa tankar och kanske i extrema fall, slänga bort offerkappan från axlarna och börja inse att det är hos dig själv det börjar och det är bara du själv som hjälpa dig själv.
Ni föräldrar som jobbar åtta timmar om dagen, som följer med era barn till deras fotbollsträningar eller ridlektioner/danslektioner fast ni är så trötta och egentligen inte har tid att vara där men ni gör det för att ni älskar era barn och ni vet vad det betyder för era barn. Fortsätt med det. Det är det genom just den handlingen ni bekräftar era barn. För er föräldrar vars barn inte tränar, ta er tid till att ge barnet en kram när de kommer hem från skolan eller bara fråga hur deras dag har varit. Det kostar så lite men vilken skillnad det gör i det stora hela.