Min sambo och jag har på senare tid börjat att pratat om att skaffa barn. Tanken växte fram under en diskussion om den ekonomiska krisen som härjar över världen just nu. Arbetslösheten växer mer och mer samtidigt som konsumtionen bara ökar och ökar. I min situation då jag är ny utexaminerad beteendevetare och söker jobb för fullt, är största önskan just nu att få ett jobb. Att erbjudas en möjlighet att tillämpa min utbildning ute på arbetsmarknaden. Men samtidigt inser jag att detta inte kommer att vara möjligt den närmaste framtiden. Jag vill inte låta allt för pessimistisk nu men det är bara att inse fakta. Det kommer bara att ta lite längre tid än vad jag hade räknat med men drömjobbet kommer :)(Just nu är jag inte arbetslös utan har fortsatt att studera vidare tills jag hittar ett jobb. Till sommaren kommer jag att ta ut min andra fil. kand. Den här gången i sociologi).Ja, eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör tänkte jag och min sambo att det kanske är nu vi borde passa på att skaffar barn. När det ändå inte finns några jobb kan vi lika gärna få det gjort!. Jag menar, arbetsmarknaden måste ju bli bättre någon gång eller hur? och när krisen är över och man börjar märka av att 40-talisterna börjar försvinna från arbetsmarknaden så behöver jag inte tänka på att avbryta mitt jobb pga att vi vill skaffa barn. Istället får arbetsmarknaden en Maria och en Joakim som redan hunnit vara föräldrarlediga. Jätte bra tänkte vi, men nej då! När vi började sätta oss in i den ekonomiska bilden, ja det här med föräldrapenning och vad ett litet barn kostar kom vi fram till att vi inte har råd att skaffa barn!!Det skulle innebära för min del att om jag skulle vara mammaledig skulle jag få ut 180kr/dag vilket innebär att jag skulle få en månadsersättning av försäkringskassan på 4600 kr.Om jag tycker att studenter är fattiga som får klara sig på 7000-8000 kr i månaden, ja då innebär det att de som får leva på en månadsinkomst på 4600 kr i månaden är urfattiga. De fattigaste av de fattigast.Jag har en underbar dotter på snart 8 år sen ett tidigare förhållande så jag vet vad barn kostar och är medveten om att, är det någon gång i livet vi behöver mer pengar än någonsin så är det när har barn. Det är nämligen så att försäkringskassan baserar föräldrarpenningen på det man har tjänat de senaste tre åren. Vilket innebär för min del den tiden då jag har studerar! Vilket också gör att min föräldrarpenning grundar sig på mitt studiemedel. Vidare innebär det också att vi egentligen skulle tjäna på att Joakim var föräldrarledig hela tiden istället för mig eftersom han har ett jobb. Men också för att han för tre år sedan jobbade som utvecklare i Göteborg och tjänade bra med pengar.Om vi nu bestämmer oss för att vänta med att skaffa barn, måste vi även tänka på att inte vänta alldeles för länge avtvå anledningar. För det första tjänar min sambo mindre nu som Doktorand än vad han gjorde som utvecklare för tre år sedan! För det andra vill jag inte vara för gammal innan jag skaffar ett barn till dels för att jag vill att min dotter ska få glädjen av att få ett syskon också. Alltså får vi inte blicka framåt i tiden för mycket och inte heller får vi lämna dåtiden i fred.Det har alltså blivit en klassfråga att skaffa barn.Innebär detta att de rika i samhället inte bara får ta del av de olika bonus och pensionsavgångar som de olika företag erbjuder de? utan att det är även det samhällsklass som kommer att stå för den största produktionen av barn?. Alltså våra framtida medborgare? Näe!! vilken mardröm. Ser framför mig hur kapitalet, egoismen och girigheten går i arv och bara växer och växer.Vi pratade om det här med min syster och hennes sambo. De tyckte att vi skulle sluta att gnälla och börja skaffa barn istället. Jag kanske ska följa min systers råd i alla fall, vad tycker ni?Det är klart att vi inte ska gnälla men snälla vi vill ju bara erbjuda våra barn det bästa. Jag menar inte att vi ska köpa de senaste och dyraste sakerna till våra barn. Nej jag tycker att vi gynnar marknaden genom konsumtion alldeles för mycket men samtidigt vill jag heller inte behöva gå till Myrorna och handla allt till min bebis. Jag tycker heller inte att vi ska behöva flytta till ett billigare område där jag inte skulle vilja se mina barn växa upp i pga att vi inte har tillräcklig med pengar. Då väntar jag yttreliga några år innan en bebis får komma till världen.

Så efter mycket om och men har jag äntligen blivit klar med layouten till min blogg :)
Lätt var det inte... men nu så! koncentration på att börja producera lite intressanta inlägg. Vill även passa på att tacka de som har kommenterat mina tidigare inlägg. Jag tycker att det är jättekul att det finns folk som verkligen vill och är intresserade av det jag skriver.

Nu har jag bloggat här sen i slutet av februari. Jag började blogga lite som terapi. Jag var tvungen att göra något kreativt av min ångest som jag hade kännt sen ett tag tillbaka. Anledningen till min ångest är allt elände som händer runt omkring oss och den maktlösheten jag känner. Att se allt förändras mitt framför våra ansikten och inte kunna göra någonting åt det. Känns så frustrerande. Att jag tittade på uppdrag granskning här om dagen gjorde det inte bättre. Programmet belyste problemet det bonussystem som vissa stora ekonomiska företag i Sverige har. Bonussystemet handlar om att de anställda på dessa företag får ut motsvarande två månadslöner per anställd/år. Pengar som ges till de anställda som en morot för det hårda och riskabla jobbet de utför. Denna bonus delas ut till de anställda oavsett om företaget har gått med vinst eller inte. Vår finnansminister, Anders Borg inledde en hård kampanj mot de företag som hade dessa bonussytem. Detta för att spara in de pengar som delades ut för att använda de på ett bättre sätt. Det handlade om miljarder kronor. Så stora summor som motsvarar att varje pensionär här i sverige skulle få 100.000 kr var om dessa pengar inte delades ut i bonus för de anställda. Det låter ju jättebra att vår regering anstränger sig eller hur? Att regeringen äntligen öppnar upp ögonen för ett stort problem. Det är jätte bra att regeringen börja spara in pengar från de rätta områden, istället för att ta från organisationer i samhället som redan är påverkade. En genomsnittlig pensionär får ut 8000 kr i månaden. Det är en lite summa som ska räcka till hyra, ja ni vet allt det vi människor behöver för att klara en månad. Och tänk er om ni hade den här summa pengar att klara er med på en månad och hur glada skulle inte ni bli om ni fick 100.000 kr extra av staten!! Men nej då, pengarna går istället till de som redan har en månadslön på 250.000 kr. Visst ser det lovande ut. De rika blir rikare på bekostnad av de som har byggt upp vår välfärdssystem. Det hela slutar intehär. Det Andrs Borg gör är ju jätte bra men det han inte jagar i lika stor utsträckning är de statliga bonus som delas ut bland de statliga verk runt om i Sverige. Jag undrar hur mycket Borg får ut i bonus varje år. Tänk hur mycket bra man skulle kunna göra för dessa miljarder kronor istället för att de går till de som har det bra redan! Är vi på rätt väg eller?......
Vad är det för fel på mänskligheten? Vad är det som gör att mycket vill ha mer?
Är det inte dags för att vi ska börja höja oss till en högre medvetenhet nu?

Har ni någon gång kännt att ni har kommit till en punkt i livet då ni känner att ni måste fatta ett svårt beslut? Det har vi nog alla gjort någon gång i livet. För en del kanske flera gånger. Svåra beslut så som att avsluta en kärleksrelation eller byte av jobb. Svåra beslut innebär nästan alltid en stor ångest för innan vi fattar de svåra beslut, hinner vi tänka på konsekvenserna både en och två gånger eller hur? och ju längre tiden går, dessto sämre mår vi med tiden. Vi kastar oss ju inte in i något okänt bara så där. Ibland kanske det tar år innan vi vågar ta steget ut. Vi tvekar, vi förtränger och vi tänker framför allt på omgivningens reaktioner. Rädslan tar över våra själar och kroppar och nästan förgör oss innan vi överhuvudtaget gör något åt det problemet. Dessa negativa tankar och känslor gör oss själva till martyrer, och varför. Jo för att vi är rädda för de konsekvenser våra beslut kommer att skapa. Vi bryr oss om mer om hur vår omgivning kommer att reagera än vår egen välbefinnande. Vi tänker hur rationella alla andra människor är och det är klart att det är fel på oss som inte kan tänka rationellt.
Jag tror att det finns en mening med allt här i livet. Allt vi tänker och känner har en utgångspunkt i något. Om vi bara vågar följa våra känslor och vågar chansa lite mer här i livet skulle vi öka vår välbefinnande markant och bli gladare som människor. Det är inte fel att vara lite egoistisk ibland. Våga avsluta en kärleksrelation om du inte mår bra i den. Våga säga upp dig från ditt jobb om du nu vantrivs med det, våga resa och upptäcka nya länder, våga ta kontakt med den där snygga killen/tjejen. Vad har du att förlora! Och om du misslyckas! Och om omgivningen tycker att du handlar irrationellt! Och, och, och! Funkar det inte då, så gör om gör rätt! Farligare än så behöver det inte vara. Det är just dessa risker (om vi bara vågar ta de) som gör att vi kan utvecklas som individ. Det är genom våra misstag vi kan handla rätt nästa gång.
Så i slut ändan, misstaget du gjorde kanske inte var ett misstag trots allt. Visst måste vi ta ansvar för våra handlingar och konsekvenser men så länge vi är beredda att ta ansvaret så.....
Att ta risker, att våga chansa här i livet låter väldigt negativt för många men jag väljer gärna att se dessa risker som något positivt. Det finns alltid två sidor av samma mynt. Om man inte vågar chansa och kasta sig ut på okänd mark, hur kan vi då kunna bilda oss uppfattningar och bygga vidare på våra livsprojekt? Visst kan vi välja att se livet som att den består av en massa farliga risker som kommer med otrygghet bakom ryggen, men då missar vi också att leva och njuta av det roliga och okända på grund av rädsla. Jag anser att rädlsa är människan största fiende. Rädsla paralyserar och förgör. Men tack gode Gud att vi har fått den fria viljan, för att det är genom den här friheten som den fria viljan innebär, som vi kan handla efter vårt eget tycke och inte efter vad andra anser som rationellt.
Risker är utvecklande. Verklighetsförankrade erfarenheter som bara kan leda individen framåt till en större medvetenhet. Så våga chansa mer här i livet. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er! Det gjorde inte jag :)

Igår skrev jag om den ångest jag kände efter att ha läst i Baumans bok Det individualiserade samhället. Nu har den ångest lagt sig lite men mina tankar fortsätter att sprudla. Idag handlar de om trygghet. Ja, för att knyta an till det jag skrev igår, pratade Bauman om att det är på grund av den otryggheten som vi känner i det allt mer individualiserade samhället som människor mår dåligt. Det är avsaknaden av strukturen i samhället som gör oss otrygga, egoistiska och rädda. Om nu vi är på väg till ett allt mer flytande samhälle så som Bauman förutspår, tenderar nog människan att bli en sådan. Tragiskt kan jag tycka. Men det finns hopp hos mig ändå.
Dagens samtalsämne vid frukostbordet tillsammans med min sambo var trygghet. Genom att ta ansvar för sitt eget liv och ser till att varje individ får någon slags trygghet i tillvaron kan vi komma långt. Genom bekräftelse av andra skapar vi trygghet hos oss själva. Jag vet att så ser inte verkligheten ut idag för många. Tyvärr är det många som får bekräftelse i en grupp som inte alltid är sund. Blir man inte bekräftad av sina signifikanta andra (i många fall finns det inga signifikanta andra), söker man bekräftelse någon annanstans Kanske i de olika subkulturer som har bildats runt omkring och utanför samhället.
Det finns många människor som mår dåligt i dagens samhälle, det av många olika anledningar. Det kan vara arbetslöshet, stress, depression eller av ekonomiska skäl, oftast är det nog en blandning av dessa faktorer. Har man varit i en sådan situation länge tenderar man att hamna i utanförskap. Den enskilde individen känner sig otillräcklig, hopplös och deprimerad och har ingen kontroll över situationen längre. Denna tillvaron skapar otrygghet. De här människorna kanske också i värsta fall är föräldrar. Jag säger i värsta fall därför att det innebär att deras barn får leva med denna grymma verklighet dag in och dag ut. Det vill säga, otryggheten för dessa barn är deras sociala verklighet. Om vi tänker lite längre i den tanken, reproduceras denna otrygghet i det stora hela. Inte konstigt att kriminaliteten och missbruk av olika slag bara ökar och ökar. Så i det stora hela kanske Bauman hade rätt trots allt!?
Jag har inga enkla eller mirakulösa lösningar för detta problem. Men om vi som enskilda individer börjar se efter vår egen situation först och främst, kanske vi kan vara med och skapa den tryggheten som många av oss saknar. Vilket i längden bidrar till bättre, empatiska, välmående samhällsmedborgare. Jag tror att förändringen måste ske inom oss först. Detta måste nog ske genom att ändra på våra tankar kring vår situation. Släng bort alla negativa tankar och kanske i extrema fall, slänga bort offerkappan från axlarna och börja inse att det är hos dig själv det börjar och det är bara du själv som hjälpa dig själv.
Ni föräldrar som jobbar åtta timmar om dagen, som följer med era barn till deras fotbollsträningar eller ridlektioner/danslektioner fast ni är så trötta och egentligen inte har tid att vara där men ni gör det för att ni älskar era barn och ni vet vad det betyder för era barn. Fortsätt med det. Det är det genom just den handlingen ni bekräftar era barn. För er föräldrar vars barn inte tränar, ta er tid till att ge barnet en kram när de kommer hem från skolan eller bara fråga hur deras dag har varit. Det kostar så lite men vilken skillnad det gör i det stora hela.

Idag är en sådan dag då allt känns tungt. Dels för att jag känner att våren borde vara här nu och dels för att jag sitter och försöker ta mig igenom en bok skriven av Zygmunt Bauman. Det individualiserade samhället. Bauman har en teori om hur vi människor kommer att leva i det så kallade flytande samhälle. den flytande epoken är snart på ingång och lämnar senmodernaniteten bakom sig. Ja hur skapar det ångest hos mig, kan man ju undra?
Jag kan inte låta bli att inte bli påverkad av Baumans teori. Min tolkning av hans bok är att han beskriver människan som en egoistisk, otrygg, ensamvarg, erfaren och intellektuell varelse som flyter runt i den globaliserade världen. Bauman menar att vi människor mår dåligt av att inte ha fasta strukturer. Strukturer som har försvunnit dels för att vi har blivit friare som varelser. men den här friheten innebär också valmöjligheter. Alla de tusentals valmöjligheterna som kretsar runt omkring oss ger oss stor frihet att kunna skapa vårt eget framtidsprojekt. Vidare menar Bauman att i det individualiserade samhället har politiken inte längre någon makt, utan det är ekonomin som styr politiken i det flytande samhället. Samhällsstrukturerna försvinner då vi inte längre har någon stat som övervakar oss. De gamla strukturer som började att gälla i och med industrialismens uppkomst, finns inte längre. Dessa strukturer kallas kommer från det moderna samhället. Lönearbete, kärnfamiljen och välfärden är några spår av det moderna samhället. Hur mycket av dessa strukturer har vi kvar idag? Ja lönearbete finns ju knappt kvar. Det är ju så att det finns knappt några jobb kvar överhuvudtaget. Kärnfamiljen kan man ju bara glömma. varenda unge i skolan har ju fler en en mamma och fler en en pappa. Kan Bauman ha rätt i sin teori? Om han har det hoppas jag verkligen att vi människor börjar tänka om och kanske börja se oss omkring hur vi har det. Enligt Bauman har själen koloniserats av kroppen. Det fysiska har tagit över det själsliga och kvävt själen för gott. Gud vilken bitter bild av människan han ger. Jag vill inte vara en sådan människa. Jag förespråkar för en människa med empati, en människa som visar medmänsklighet och en människa som har den inställningen att det är genom de små förändringar som stora förändringarna sker. Men jag kan, som jag tidigare sa, det går inte att låta bli att påverkas av Baumans teori och bild av människan i det individualiserade samhället då jag ser att vi är på väg dit. Det kanske är så som min sociologi lärarare sa, att vi har en fot inne i det senmoderna samhället och den andra i det flytande samhället. Det finns självklart mycket mer som jag skulle kunna skriva om här utifrån Baumans bok men jag väljer att stanna här. Vad tycker ni där ute? Finns det fler som har läst Baumans böcker? Har ni några åsikter om hans teori?